av Leif Erlingsson
2009-03-29

Orginalartikel för detta artikelarkiv.

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson beskrev på sin blogg, 2007-09-20 08:44, mig som

“Erlingsson är ju i omloppsbana“

med anledning av min blogg.  Jag tycker det är lite sött, då det visar hur begränsat hans perspektiv var.  Jag menar, omloppsbana, vad är det? – Fortfarande ett extremt mekaniskt betraktelsesätt på vår tillvaro.

Jag föddes på 1950-talet.  Jag var visserligen bara dryga året gammal då det blev 1960-tal, men som liten kröp jag omkring på en och annan vind och läste framtidsoptimistiska teknikförhärligande tidskrifter som lovade svävande bilar och allt möjligt inom en snar framtid.  “Familjen ‘Jetson’, Here We Come!”.  Världen var på 1950-talet full av de smartaste vetenskapsmän som kom upp med de mest fantastiska saker.  Och månen skulle snart kolonialiseras, tidningar var fulla med praktiska idéer för hur gruvdrift där skulle organiseras och månkolonin vara självförsörjande.

I dag har jag förstått hur nära vi var kosmisk informationsöppenhet kring 1953.  I april 2008 läste jag dåvarande insidern major Donald E. Keyhoes bok “Flygande tefat – OBSERVATÖRER FRÅN VÄRLDSRYMDEN!; USA:s försvarsdepartement friger hemligt material rörande de s.k. flygande tefaten“, utgiven här i Stockholm år 1955 av bokförlaget Forum AB, men orginalet “Flying Saucers From Outer Space” skriven 1953.  Det framgår att det i Pentagon kring år 1953 fanns tre olika åsiktsgrupper angående om man skulle genomföra full offentlig informationsöppenhet angående UFO-fenomenet, och att det var mycket, mycket nära full öppenhet, både av vad man visste men framför allt med vad man inte visste – vilket är ännu intressantare, då det senare verkligen aktiverar människans potential, kraft.

Men ‘kontroll-freak-gruppen’ vann till sist i Pentagon, och ämnet har förlöjligats sedan dess.  Kvar blev bl.a. Science Fiction, som tycks ha varit del i en långsam tillvänjning av mänskligheten till en kosmisk verklighet, som kom av sig.  ‘Problemet’ med full informationsöppenhet är att massor av observationer inte ‘får plats’ inom våra tre rums och en tidsdimension.  Vi tvingas alltså öppna upp vårt medvetande för ytterligare dimensioner, och när väl den ‘katten’ är ‘ur säcken’, då finns det sedan ingen ände…  Då inser vi vilka vi verkligen är, och då kan vi inte längre hållas i fångenskap….  Då kan vi inte längre utnyttjas.

Full kosmisk informationsöppenhet innebär att vi inte bara i olika kosmiska teorier utan i praktiska exempel möter fler dimensioner än våra tre rums plus en tids-dimension.  Den innefattar förståelse för hur man navigerar utanför vårt system – jag talar inte vårt solsystem utan vårt dimensionssystem!

Man ‘vänder sig ett halvt varv’, och är borta.  Ledtrådarna finns överallt, i sagornas värld!  I relativitetsteorin misstänker jag att man får börja titta på begrepp som att ‘vrida referensramen’, etc.  Om man fysiskt gör något som, så att säga inte ‘får plats’ i färre dimensioner, då skvalpar det upp i en ‘ramvridning’ och/eller i en högre dimension.  Jag kan ännu inte terminologin här, om det ens finns någon, ännu.
Exempel:  Stående våg – resonans – i en oavslutad elektrisk ledning med ojordade kondensatorer i var ände.  Nicola Tesla labbade med sådant.  Elektronerna har ingenstans att ta vägen i bortre ändan av kondensatorerna, som ändå ger mot-emp.  Enligt relativitetsteorin, som jag har förstått det, så sker en ram-vridning, och inga naturlagar bryts.  Men så kallad ‘over unity’ är ändå möjlig (= tas från en ytterligare dimension!)
Ett till exempel, en tvådimensionell varelse kan bara röra sig i två dimensioner.  Om du ändå tvingar den att gå i en tredje dimension, då ‘vänder den sig så att säga ett halvt varv’, och försvinner från sin gamla tvådimesionella (‘Flatland’) verklighet.)

Att på ovanstående skisserade sätt med teknologi ta sig ett steg högre mot en kosmisk verklighet är förstås bara ett litet, litet steg.  Men det är ändå ett avgörande steg.  För detta första steg visar ett mönster, en möjlighet.  Aldrig mer kan det vara möjligt att förlöjliga andliga verkligheter, för det kan alltid finnas fler dimensioner, fler nivåer…  Och vi är verkligen kosmiska varelser med oändlig potential.  “Att vi börjar tro på oss själva är ett skrämmande scenario för den kategori som har tagit på sig att ta hand om oss.  Allra mest skrämmer det dem om vi skulle upptäcka vilka vi själva är. För vad finns det då vi inte skulle kunna göra.“  (“Tro på liv och död“, Leif Erlingsson, 2008-10-20.)

Så uttrycket att jag skulle vara i “omloppsbana” visar verkligen hur begränsad personen var, som skrev det.  Jag sysslar med att intuitivt treva mig in i andra dimesioner, inte bara till en plats ovan jorden. :) [För den som vill lukta på den vetenskapliga bakgrunden till våra tre rumsdimensioners ständiga och oerhört intensiva växelverkan med ytterligare dimensioner via tidsdomänen refererar jag till Thomas E. Bearden:s eleganta lösning på "The Source Charge Problem".]

Leif Erlingsson
2009-03-29