av Leif Erlingsson
2004-12-22

Ursprungligen postat på mailinglistan Mediekritik.  Tidigare publicerad på Humanistgruppen, under Leif Erlingsson, Om utlämnande till tortyr.

I dag hörde jag på radion (P1, Studio Ett 17:00-17:45, 22 dec 2004) Moderatledaren Fredrik Reinfeldt säga ungefär att vi framöver måste vänja oss vid den typ av behandling som de till Egypten tortyr-utvisade utsatts för.  Han sa faktiskt rent ut i radio att vi inte alltid kan begära att — nej, nu går jag till http://sr.se/ och transkriberar från ljudfilen, för det han sa var fruktansvärt, och får inte tigas ihjäl….

1 1/2 timme senare:

    Det kan ske avvisningar till länder som använder annat än allmän domstol för att pröva skuldfrågan” (Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, 22 dec 2004 i radio.)
       
    Jag (Leif Erlingsson) lyssnade på Sveriges Radios P1, Studio Ett 17:00-17:45, 22 dec 2004 där Moderatledaren Fredrik Reinfeldt ungefär halvvägs in i inslaget säger — och jag har transkriberat detta ordagrant från ljudfilen på http://sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=1637 — som följer:
       
    Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, 22 dec 2004 i radio:
       
    Jag tror att styckevis fördelt så har nog i slutändan det mesta kommit fram, det landar mer i kvardröjande känslor av att dom inblandade statsråden vetat mer än de kanske vidgår.  Men jag är också beredd på att skriva under på att Sveriges del i kampen mot terrorismen kommer att tänja en del gränser .. eh .. för vad vi än så länge uppfattat vara korrekta sätt att agera.  Det finns legal grund för detta. Jag tror att Svenska folket [ska] ställa in sig på att det kan hända igen.  Både att utländsk säkerhetstjänst opererar på plats i Sverige.  Och att det kan ske avvisningar till länder som använder annat än allmän domstol för att pröva skuldfrågan. .. eh .. Och ibland kan det vara bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag, för att försöka .. eh .. komma undan diskussion i den här frågan.
       
    Lars Lejonborg, strax efter:
       
    Jag vill försvara Fredrik Reinfeldt.  Jag har suttit ned med honom en lång stund i dag och diskuterat det här, och vi är kritiska på ett antal punkter, och precis som han sa, vi har en känsla av att hela sanningen om statsrådens agerande inte har kommit fram.    Vi är skrämda av vilka dåd som utförs runt om i världen och vi tror att demokratierna måste samverka för att freda sig mot den här typen av attacker.
       
    Intervjuare (ej citerad ovan):  Ekots Erik Ridderstolpe <erik.ridderstolpe@sr.se>.  Ljudfilen finns på denna sida: http://sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=1637, vid “påannonsen” (text): “Vad sa Göran Persson i utrikesnämnden?  Statsministern möter partiledarna i utrikesnämnden i eftermiddag – och ämnet är affären med de torterade egyptierna.

Jag tror inte att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, Lars Lejonborg, Göran Persson eller ens George Walker Bush, Blair eller någon av de andra VILL att människor ska lida, svälta och dö.  Men jag tror att de anser att deras prioriteringar är de (enda?) rätta och riktiga, oavsett dessa konsekvenser.  Jag tror att de är fartblinda.  De är mitt uppe i en process, som de inte har överblick över.  Det är lite som det följande, vilket jag delat med mig av till amerikanska vänner, med denna lydelse:
   

In Lewis H. Lapham’s “Gag Rule: On the Suppression of Dissent and the Stifling of Democracy” (NY: The Penguin Press, 2004) pages 163 – 165, Milton Mayer’s “They Thought They Were Free: The Germans 1933-1945” is quoted.  This quote is so profound for our understanding of current events, that I’d like to share it with you.  Mayer published the book ten years after the collapse of Hitler’s Third Reich, assigning its most acute observations to “a colleague of mine, a philologist,” who describes the loss of freedom as so slow a descent into the maelstrom that it is almost imperceptible:

What happened here was the gradual habituation of the people, little by little, to being governed by surprise; to receiving decisions deliberated in secret, to believing that the situation was so complicated that the government had to act on information which the people could not understand, or so dangerous that, even if the people could understand it, it could not be released because of national security. . . . I do not speak of your “little men,” your baker and so on; I speak of my colleagues and myself, learned men, mind you.

Most of us did not want to think about fundamental things and never had.  There was no need to.  Nazism gave us some dreadful, fundamental things to think about — we were decent people — and kept us so busy with continuous changes and “crises” and so fascinated, yes, fascinated, by the machinations of the “national enemies,” without and within, that we had no time to think about those dreadful things that were growing, little by little, all around us.

Unconsciously, I suppose, we were grateful.  Who wants to think?

Lewis H. Lapham here comments that “Mayer’s book deserves quotation at more length, if for no other reason than to disturb the complacence of people who say, smilingly, and as if from a great height, “Yes, but that was then, and this is now, and besides, it can’t happen here.”  It happened in Greece, it happened in Rome; it can happen aboard the starship Enterprise.  At the risk of trying the reader’s patience, again Mayer:

To live in this process is absolutely not to be able to notice it — please try to believe me — unless one has a much greater degree of political awareness, acuity, than most of us had ever had occasion to develop.  Each step was so small, so inconsequential, so well explained or, on occasion, “regretted,” that, unless one were detached from the whole process from the beginning, unless one understood what the whole thing was in principle, what all these “little measures”, that no “patriotic German” could resent must some day lead to, one no more saw it developing from day to day than a farmer in his field sees the corn growing.  One day it is over his head.

My own perspective is that of someone who doesn’t live in this process, who can therefore see it from the outside, and actually see what is going on.  / Leif Erlingsson, Wed, 17 Nov 2004.
   

Det jag skrev i de sista tre — egna — raderna avsåg USA.  Men då jag har hållit mig ganska oinformerad även om svensk politik (tills nu:)), så kanske det även är applicerbart här?  :)

Notera särskilt “the situation was so complicated that the government had to act on information which the people could not understand”.  Är det inte så makthavare vill agera — de menar att de har bättre överblick, förstår bättre än oss andra.  Etc.  “Vi kan inte förstå“.  Det är nödvändigt med “avvisningar till länder som använder annat än allmän domstol för att pröva skuldfrågan. .. eh .. Och ibland kan det vara bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag, för att försöka .. eh .. komma undan diskussion i den här frågan“, får vi veta av ledaren för ett av de större politiska partierna i landet.  Vi är sannerligen, sannerligen, välsignade, som har så kloka ledare.  Det skulle vara intressant att se om någon tidning CITERAR dessa rader, som jag transkriberade ovan…..  Tillåt mig tvivla.  Om det fästs på pränt, blir det långt farligare än när det påverkar känslor via öronen, utan att exakt kommas ihåg.  Det tog en stund för mig att hitta rätt ljudfil, trots att jag var ganska säker på vad det var jag hade hört.  Inte många skulle ägna det en eller två timmar….
   

Iallafall, nej, MÅLET är inte att människor ska lida, svälta och dö.  Men PROFITEN är viktigare än att de gör det.  Jag nämnde i mitt första inlägg på mediekritik listan att Göran Perssons första reaktion på det då förestående Irak-kriget var att tala i positiva tongångar om hur lönsamt det skulle kunna bli för Sverige, etc.  Inte prioriterade han de som skulle lemlästas och dödas.  Nej, profiten i Bofors-fabriken är viktigare.  Samma för de andra killarna.  Målet för det västerländska systemet är att undertrycka de mindre lyckligt lottade så att vi kan upprätthålla vår levnadsstandard.  Med de medel som krävs.  Då får målet helga medlen.  Bo Modén skrev att “Brutaliteten hos denna nya världsordning är av rent episk karaktär. . . .”  Och så är det.  Så, våra ledare förstår vad som står på spel, och även om vi inte själva förstår vårt eget bästa, och har tramsiga och sentimentala idéer om medmänsklighet, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och annat trams, så gör de sitt bästa för att manipulera oss så att vi ändå ska göra det som är bäst för oss och vårt land.  De intellektuella som är tillräckligt intelligenta för att förstå allt detta spelar givetvis med i spelet, och skriver de artiklar o.s.v. som måste skrivas.  För att i görligaste mån immobilisera sådana galenpannor som inte förstår vare sig sitt eget eller landets bästa.  Om det sedan blir nödvändigt med lite Holocaust och annat i den stilen, ja, då är det givetvis beklagligt, men inte så mycket att göra åt.  I första hand måste vi givetvis vara lojala till Sverige, och det går givetvis i första hand, vilket alla etiskt mogna individer givetvis förstår.  (Jag skulle nog kunna bli en utmärkt propaganda-minister, om jag bara inte hade haft ett samvete. ;))
   

Till sist:  Jag sände vidare Bo Modéns kommentarer till Ulf, om att min bror borde titta in bakom kulissen.  Ulf svarade kort och kärnfullt:  “Naturligtvis. Jag talade bara om regeringen.”

D.v.s. Ulf likställer inte Regeringen med Makten.  D.v.s. underförstått att Regeringen endast är marionetter till Makten.  Följaktligen är det ingen motsättning mellan att “‘Makten’ är välinformerad”, som Bo Modén skriver, och att “regeringen hade ingen aaaaning om hur det egentligen stod till”, som Ulf skrev.
   

Hej Hopp!

:)

Leif Erlingsson
2004-12-22