av Leif Erlingsson
2005-08-07

Tidigare publicerad på lege.net.

P g a mitt stora intresse för människors förnekelsemekanismer så har jag fått låna gamla exemplar av en svensk pro-nazistisk tidskrift från 1944 och 1945.  Då var kriget i princip redan förlorat, men det kunde man som nazist förstås inte se.  Därför utgör tidskriften intressanta exempel på stark kognitiv dissonans i praktiken, de gånger man alls tar tag i problemen istället för att skriva om Tysklands upphöjda kulturarv, om filmstjärnor, etc.

Jag ska citera två sidor ur nr 15, 1944.  Det andra citatet är kanske det allra tydligaste exemplet på stark kognitiv dissonans, av de två.  Kriget hade gått dåligt länge för Tyskarna, och man kunde inte fortsätta att helt förtränga detta faktum, varför det blev nödvändigt att istället göra om det till att det “egentligen” var Tyskarna som höll på att vinna, när man “analyserade det på rätt sätt”.

Här nedan ges exempel på bearbetning av stark kognitiv dissonans i praktiken (fetstil markerad med fetstil).  Från den pronazistiska svenska tidskriften Tidsrevyn, som utgavs 1944-45, nr 15, 1944, sidan 2, ledaren och andra notiser:
   

    TR  T I D S R E V Y N
    Utkommer 2 ggr i månaden.  Prenumerationspris: helår 6: – kr., halvår 3:- kr.
    Förlags AB Odal, Kaptensgatan 6, Stockholm – Tel. 62 09 56 ~ Postgiro 193541
    Ansvarig utgivare: Matts A. Stenström
    Tryckt hos Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1944
       

    Efter fem år

    I september för fem år sedan fanns det en hoper beskäftiga siare, som visade stor iver att i tal och skrift delge andra sitt vetande, läst i stjärnorna eller i kaffesumpen, att Hitler skulle vara slagen och Tyskland krossat inom tre månader… eller möjligen något år!  Utan en förnuftig tanke på att, om utgången skulle kunna förutses på det sättet, så skulle det väl näppeligen bli några krig, siade de om Tysklands snara nederlag och menade sig till och med kunna ge logiska bevis för att de måste ha rätt!

    Churchill spådde som bekant ett kort och förtjusande krig — liksom Roosevelts militära sakkunniga försäkrade, att Japan skulle vara besegrat på 90 dagar! — och Harold Nicolson betraktades som en stor pessimist, när han med minen av en brittisk allvetare anförtrodde en trängre krets, att det kanske skulle kunna dröja ända till tre år, innan England hemfört sin stora seger och återställt en tillfredsställande ordning i världen med tryggad demokrati och business as usual!

    Det var 1939.  I dag kan man fastställa, att de samtliga voro falska spåmän, som läst alldeles fel, och som kommo med oriktiga påståenden och missvisande argument.  De hade tagit alldeles miste, och man behöver nu inte heller tveka om att i den skeva syn, som ledde till dessa misstag, söka krigets egentliga upphov och rot.

    Men falska profeter låta sig ej förskräckas ens av sina mest olycksdigra misstag.  De spå oförtrutet vidare.  De äro precis desamma nu som de voro 1939, och alldeles samma argument ha de, nu som då, för att bevisa att Hitler skall vara slagen och Tyskland krossat inom tre månader… fastän man kan märka, att de mindre än någonsin veta, vad de skola ta sig till, om kriget skulle få en sådan utgång, och fastän det är tydligt, att de sent omsider börjat ana, att det skulle betyda grymmaste orätt mot mänskligheten, om de skulle få rätt.

    Rätt ha hittills endast de fått, som varnade för detta krig och sökte förhindra det — och ingen kan förneka, att Adolf Hitler varnade mera eftertryckligt än någon annan!  Millioner ha fått lida oförskyllt, därför att några få felaktigt tolkade dessa varningar såsom tecken på svaghet.

    Helt orätt ha de fått, som förklarade detta krig under påstående, att de ville bevara Polens självständighet och okränkbarheten av dess i Versailles godtyckligt fastställda gränser.  Ty upphörandet av Polens självständighet är under allo förhållanden ett av de definitiva resultaten av Englands krigspolitik.  I övrigt är det ganska förhastat att ännu tala om någon definitiv vändning i den angloamerikanska självrättfärdighetens stora krig för Europas bolsjevisering.

    Definitiv är förstöringen av oersättliga konstskatter och alster av flit och kultur genom angloamerikanernas »överlägsenhet» i luften.  Definitiv är förödelsen av hundratusende hem, och definitiv är döden för kvinnor och barn i fosforflammorna och brisaderna i Europas terrorbombade städer.  Definitiv är hungerdöden för millioner människor, som svultit ihjäl i Sovjetunionen, i Kina, i Indien, i Syditalien, därför att de, som förfoga över jordens rikaste tillgångar, behöva vapen i stället för bröd till kampen för Polens frihet och demokratiens tryggande i världen!

    Definitiv var nackskottsdöden för något tiotusental polska officerare i bolsjeviklägret vid Katyn, och definitiv är överhuvud taget besvikelsen hos dem, som låtit sig luras av de angloamerikanska och bolsjevikiska förespeglingarna om »befrielse» – en besvikelse, som den liberalistiska ideologiens yppersta huvud, Benedetto Croce, givit ett så klart uttryck åt i sitt avskedsbrev till Bonomiregeringen i det »befriade» Italien.  »Ni vet mycket väl», skrev han till Bonomi, efter sitt utträde ur regeringen, »att de underskrivna kapitulationsvillkoren varken ge italienarna frihet, möjligheten att arbeta fritt eller att ens kalla sig fria.  Då enligt edra egna ord inte heller någon militär kraftansträngning eller någon diplomatisk manöver kan ändra dessa villkor, stod den absoluta ändamålslösheten i våra ansträngningar klar för mig.»  Denna absoluta ändamålslöshet är ett av de definitiva resultat, som uppnåtts av dem, som förklarade kriget mot Tyskland — för Polens och demokratiens skull!

    –S m.
       

    VÄRLDSARENAN

    General Fuller, den bekanta engelska pansarexperten, skriver i den amerikanska tidskriften News Week:  »Man kan redan nu tydligt konstatera att den flygande bomben såsom militärt vapen överträffar alla andra.  Dess billighet och enkelhet gentemot bomber, som transporteras med flygplan, ligger i öppen dag…  Den flygande bomben kommer att bli krigets dominerande vapen, och det är nästan självklart, att den kommer att innebära dödsdomen över bombflyget såsom fjärrartilleri.  Förmodligen kommer den även att ersätta artilleriet i flera av dess nuvarande former.  Med de flygande bomberna inledes en krigföring, som sätter en nation i stånd att bekämpa en annan med högsta förintelsekraft utan att själv behöva sätta en enda man i fält.»

    Leo Cherne, som leder ett konjunkturforskningsinstitut i USA, vilket bland annat nära samarbetar med handelsministeriet, har samlat en rad av sina konjunkturprognoser till en-bok med titeln »The Rest of Your Life», vari det heter:  »Inte någon ekonomisk uppblomstring utan tvärtom en mycket svår depression kommer at[t] börja i Amerika vid krigets slut, och antalet arbetslösa kommer att stiga till minst 19 millioner enbart i USA».  Cherne säger vidare att som följd härav allvarliga konflikter komma att uppstå mellan demobiliserade soldater och hemmafrontare, som njutit alla fördelar av krigskonjunkturen, samtidigt som man kan förutse att den latenta antisemitismen bryter lös på allvar, liksom också den under askan glödande raskampen mellan vita och svarta.

    Daily Heralds korrespondent i New York är en av dem, som öppet vågar uttala, vad alla människor tänka och lägga märke till, nämligen att »förhållandet mellan USA och England icke på länge varit så kyligt som nu» och skriver vidare:  »Churchills optimistiska förklaring, angående möjligheten av en allierad seger denna sommar tillbakavisas allmänt i Washington som dumt prat».
       

    Omslagsbild:

    Donzig, den från Riket avskilda tyska stad, vars återförening med moderlandet England och Frankrike ville förhindra genom att förklara Tyskland krig den 3. september 1939 — förevändningen för ett krig, som blev en världsbrand och som orsakat en vanvettig förödelse runt om i hela Europa!

   
Här nedan ges ett illustrativt exempel på hur bearbetning av mycket stark kognitiv dissonans kan gå till i praktiken (fetstil markerad med fetstil).  Citatet är från den pronazistiska svenska tidskriften Tidsrevyn som utgavs 1944-45, citatet från nr 15, 1944, sidan 8:
   

    [ILLUSTRATION:  Nattlig V1 raket i luften.]

    V1 röjer krigets hemlighet
       

    Tiden står alltjämt som de tyska vapnens starka bundsförvant

    Varje någorlunda uppmärksam tidningsläsare måste ha märkt, att det är något som icke stämmer i den bild av kriget, som dagens krigstelegram ge — något svårbestämbart, men grundväsentligt, som skiljer bilden från verkligheten.  Och den riktigt uppmärksamma kan också fastställa, att verklighetsavvikelsen måste ha annan grund och vara av annat slag än den, som förekom alltifrån krigets början, då de allierade ideligen rapporterade framgångar,  som de icke vunnit.  Den måste vara av annat slag, därför att telegramsegrarna nu — och sedan ett par år tillbaka — verkligen åtföljas av på kartan noterbara framryckningar och ej av reträtter, så som fallet var under första åren.  Mycket passar övertygande in i den bild av krigsläget, som den bolsjevikisk-anglo-amerikanska koalitionens propagandister vilja ge…  och med vilken de också förblända synen pa många!

    Men den uppmärksamme märker, att det dock måste vara något av en skenbild, som icke stämmer med verkligheten, och den, som inte bara stirrar på de senast ditmålade detaljerna, utan som på någon distans betraktar hela den fruktansvärda krigstavlan, upptäcker ett grundfel i perspektivet — en tids- och proportionsförskjutning, som förvillar intrycket.

    Redan på mycket tidigt stadium i kriget förklarades från tysk sida, att tidsfaktorn skulle komma att spela en avgörande roll, och likaså, att tiden arbetade för Tyskland.  Man kan nu se, hur sant detta var och är!

    Under det första krigsskedet vann Tyskland — liksom också Japan — tid genom att vinna rum.  Det skedde genom en beslutsamt djärv strategi och en ny taktik i användningen av nya stridsmedel.

    Under det andra krigsskedet, vid vars slut vi nu befinna oss, har kriget skenbart vänt.  Tyskland har — liksom också Japan — nödgats uppge mycket stora delar av det vunna rummet.  Det har skett genom att motståndarna lärt  av  det  första stridsskedet, tillägnat sig den tillämpade taktiken och till oerhörd övermakt utvecklat de därvid använda stridsmedlen.  Deras framgångar äro icke lika stora och lika snabba, som de tyska och de japanska voro i första skedet, men de äro beaktansvärda, och de målas i gigantiska proportioner av den allierade propagandan.

    Här röjs den första perspektivförskjutningen.

    Den andra gäller tiden!  Varken Tyskland eller Japan ha behövt eller kunnat uppge något av den tid de vunno i första skedet!

    Och nu börjar en hemlighet, dold i krigets fixeringsbild, framträda — icke tydlig ännu, ty kriget fortsätter och bilden väntar på sin avslutning, men antydan finns där.

    Man kommer den på spåren genom att observera de oproportionerliga måtten och den omisskännliga brådskan i de ansträngningar, som de allierade göra för att uppnå ett avgörande nu!  De vore omotiverade, ja, de vore rent vanvettiga, om bilden, som de vilja få oss att se, i övrigt vore riktig.  Vi veta, att den inte är det.

    Den vunna tiden verkar därhän, att en ännu till större delen dold styrkeförändring kunnat förberedas för att göra sig gällande under krigets tredje och slutgiltigt avgörande skede — i en tysk seger!

    Man kan av de första konturerna ana, att den avgöres genom en ny beslutsam strategi, ny taktik och nya stridsmedel.  V1 är endast början.

   
Ovan gav jag exempel på förnekelse, från svenska nazister.  I den engelskspråkiga delen av detta forum postade jag i dag en relaterad artikel om The Good Germans (Nazi Era) And The Good Americans (Today), se http://life.lege.net/viewtopic.php?p=82#82.  Artikeln belyser hur ett modernt civiliserat samhälle då och nu kunde sjunka ned i barbari.  Faktorer som tas upp är

  1. Lojalitet, patriotism, lydnad
  2. Verklighetsförvrängningar och överskylanden
  3. Rädsla
  4. Missnöje
  5. Ytligt sett vettiga ståndpunkter
  6. Etablissemangets stöd
  7. Konformitet
  8. Fienden lägre stående

  Artikeln tar även upp några förslag på motmedicin.

Leif Erlingsson
2005-08-07