av Leif Erlingsson
2008-07-21
Tidigare publicerad på lege.net.
Det var en gång ett gäng hjärnceller som tyckte att de förstod saker bättre än alla hjärncellerna tillsammans. Så de bestämde sig för att ta över. De skapade en ‘film’ eller låtsasverklighet åt resten av hjärnan, så att den inte skulle lägga sig i.
Medan de själva hade tillgång till de verkliga frågorna. Som endast de själva, i sin upphöjdhet, styrde och ställde i.
Eftersom de själva var de enda hjärncellerna som hade tillgång till riktig information var det naturligt att resten av hjärnan var helt ute och cyklade i allt den kom fram till. Skräp in, skräp ut, så att säga. Men av någon anledning – kanske för att de var för få – så begrep inte insides-gänget detta, utan tolkade det som att endast de själva var de enda som kunde tillföra något.
En dag kom insides-gänget fram till att det inte gick att lösa de frågor de ställts inför. Och resten av hjärnan hade heller inget att tillföra. Det är ute med oss, blev slutsatsen. Och man väntade på slutet.
Här kan berättelsen sluta. Men det finns ett annat slut också. Nämligen om insides-gänget inser att resten av hjärnan behöver få ta del av riktig information för att därefter hela hjärnan ska kunna angripa de verkliga frågorna. Och det finns en sak som ni inte får berätta för insides-gänget, för då kan de bli mycket sårade: Andra hjärnor såg hur just den här hjärnan förlorade förståndet, och har gjort vad de har kunnat för att hjälpa den bli frisk igen.
Leif Erlingsson
2008-07-21