av Leif Erlingsson
2008-04-27
Tidigare publicerad på lege.net.
(Du som normalt enbart får nyheter från DN, SvD, SVT, SR o.s.v. uppmanas börja här: “Vad massmedia kanske låter oss få veta om 30 år om attackerna den 11 september 2001“.)
År 2005 läste jag filosofiprofessor John McMurtry om etik och politik som tjänar livet, snarare än illusoriska värden. Jag startade life.lege.net…
“… så vi kan diskutera hur vi ska kunna skapa en bättre värld … vägen dit går genom idogt medvetandegörande av vår omgivning. … Jag inbjuder särskilt politiker och massmediefolk att debattera…“
I juli 2005 inspirerade McMurtry mig till bloggtemat Intelligentsians blockering, om vad det är för slags blindhet/förnekelse som gör att vi försvarar illusoriska värden gentemot sådana verkliga värden som riskerar förstöra illusionerna. En klok man sa till mig att illusionerna är mer konkreta och enklare att förstå, medan verkligheten är mer svårfångad. Och att detta är orsaken att så många människor bekämpar verkligheten, när denna hotar favoritillusionerna. T.ex. hotar ‘fri energi‘ vår illusoriska pengaekonomi. Det verkliga värdet hotar illusionen, och ‘måste’ därför förstöras. Hursomhelst har jag på de här tre åren kommit fram till att den stora frågan här i livet är rädsla eller kärlek. Att alla betydelsefulla val är konsekvenser av dessa två. För något år sedan, då jag redan insett detta, fann jag faktiskt en engelskspråkig webbsite som exakt handlar om detta: Fear or Love.com, alltså “rädsla eller kärlek”.
Mitt eget val är “kärlek”.
Det förpliktigar förstås. Mitt tidiga engagemang kommer ur en tidig moralisk upprördhet över det jag i skolan fick veta att nazisterna gjorde mot judarna, under andra världskriget. Jag lovade mig själv redan som barn att jag i mitt liv skulle göra vad jag kunde för att detta aldrig skulle upprepas. När jag som vuxen finner att sionisterna, dessa judiska rasister, är lika skyldiga som nazisterna, då har jag därför inget annat val än att reagera.
Detta val förpliktigar även att söka förstå vad som verkligen pågår, för att inte av oförstånd ge stöd till fel sida. Det förpliktigar alltså att riva illusionerna. Hela den Islamiska/muslimska terrorismen är t.ex. skapad av oss här i väst – det är vår skapelse – och med hjälp av denna radikaliserar vi en del element hos ‘den andre’, så vi har någon att projicera vår rädsla på. Men sann kärlek bortdriver rädslan, så har vi kärlek, då behöver vi inte någon ond fiende. Då kan vi sluta projicera. :) Tyvärr hade jag låtit mig fångas i religiösa illusioner hösten 1988. Våren 2004 hade jag åter befriat mig från dessa. Att detta lyckades måste jag faktiskt tacka religionens ledare för. De skapade nämligen den omöjliga paradox inom grupptänkandet, som för mig öppnade en liten glipa att öppet ta emot vetande trots att trossatserna stod ivägen. Detta är normalt inte möjligt för den som är medlem av ett grupptänkande, då informationer och källor som inte är kompatibla med grupptänkandet a priori saknar trovärdighet. (Utmärkt artikel på engelska av Neil Kramer om att trossatser står ivägen för att bara öppet ta emot vetande: “What Lies Beneath: Is Belief A Big Con?“ [Tack "ibeoDesign" på "Kärlekens Cirkel" för länken.])
I går hittade jag en blogg som faktiskt heter vad jag antagligen själva skulle ha valt som bloggnamn, om jag börjat blogga i dag, “yeslove”. Jag skrev så här i en kommentar där,
“Jag vill även gratulera till det utmärkta namnet på din blogg, “yeslove”. Det är summeringen av mina egna slutsatser: Kärlek eller rädsla, där jag sagt ja till kärlek; “Yes Love”. Hade jag själv börjat blogga i dag, hade det kanske varit det namn jag valt. :)“
Rädsla är förstås inte obefogad. Förenta Staterna har CIA/al Qaeda för att skapa terror mot den egna civilbefolkningen. Storbritannien har MI-6, som är kända för att ha genomfört falska IRA-auktioner, och vars angrepp mot Londons tunnelbana och en buss den 7 juli 2005 är väldokumenterade. Dokumentären “7/7 Ripple Effect” presenterar en mängd för flertalet okända omständigheter och visar ett sannolikt scenario över vad som troligen hände, medan organisationer som J7: The July 7th Truth Campaign fokuserar på att dekonstruera den officiella mörkläggningen. Tre veckor efter 7 juli 2005-attacken i London berättade terroristexperten och tidigare federala åklagaren John Loftus i en TV-intervju att den misstänkte huvudmannen bakom dåden arbetade åt den Brittiska säkerhetstjänsten, MI-6. (“Haroon Ashid Aswat is an MI6 double agent” http://www.youtube.com/watch?v=MoxPY3H5EqA – artikel på svenska: http://yeslove.happysoft.com/2007/11/10/mi6-och-demokratins-dodgravare/ )
MI-6 ansvarade vad jag förstår för Olof Palmes säkerhet när denne blev mördad. Göran Persson oroade sig för att bli mördad under den senaste valrörelsen. SÄPO-chefen Klas Bergenstrand avled oväntat sedan han gått ut i pressen och kritiserat Tomas Bodströms övervakningspolitik. (Tack, YesLove!) Det är förståeligt att svenska politiker och mediefolk är rädda. Det är förståeligt att de prioriterar personlig säkerhet, framför sanningen. Om vi inte alla försvarar sanningen, då blir vi sittande med de politiker och mediefolk som är lika rädda som vi andra. För de få modiga går snabbt åt, om de lämnas åt sitt öde. Som Kjell Alinge skrev på en mailinglista för ett par år sedan, “Se upp med dom som tror sig veta sämre – hukandets horder“. I en epost-intervju [PDF] för snart ett år sedan skrev jag:
“Jag tror inte orsakerna till massmedias medlöperi och feghet är riktigt så enkelt som hierarkisk struktur och ägarskap. I Storbritannien och i en del andra länder i Europa är journalister betydligt mindre muslika än i t.ex. Sverige. Jag talade med en man som när han tipsade en arrogant svensk journalist om en riktigt het sak, fick kommentaren att om han fortsatte gräva i det där skulle han gå en tidig död till mötes. Istället för att journalisten alltså kunde ha blivit intresserad. Vad beror sådan bekvämlighet och ovilja att vara besvärlig på? I november 1984 försvann den grävande Rapportjournalisten Cats Falck, och hittades senare med sin väninna Lena Gräns i Hammarbykanalen. I februari 1986 mördades Olof Palme, Sveriges statschef.
Det har även skett ett antal andra förmodligen politiska mord i Sverige. Dessa mord har antagligen fungerat som en våt filt på tidigare ganska naiva svenskars vilja att gräva i sådant som stinker. Man har förstått att det kan vara farligt, utan att man har förstått riktigt hur farligt det är att inte avslöja det som ligger och ruttnar under fasaden.“
Det finns inget farligare än rädsla. Detta är paradoxen. Låter vi rädslan styra våra val, då blir konsekvenserna de värsta tänkbara. En annan klok person sa till mig att världen är perfekt. För den speglar tillbaka på oss vad vi behöver för att bli mer medvetna. Ju mer envist vi förnekar det världen försöker få oss att se, desto tydligare blir konsekvenserna, så att vi ska tvingas vakna….
Mediefolk och politiker vågar inte, om inte du och jag vågar. Prioriterar du alltid din personliga egennytta, då gör de likadant. Men prioriterar du att riva illusioner och lögner, om 1000-tals svenska bloggar skriver sanningen, om 100-tals landsortstidningar skriver sanningen, om 10-tals lokalradiostationer sänder sanningen, då vågar även riksmediefolk och politiker säga sanningen. Oavsett CIA/al Qaeda, MI-6, AIPAC, Ziocons, Mossad och allt vad de heter. Och oavsett alla lokala konstaplar och pultroner, som tror att makten gillar och respekterar dem.
Leif Erlingsson
2008-04-27